De övernattar på släktingars och vänners soffor och golv. De lever i osäkerhet och önskar sig mest av allt en sak – att de skulle få ett eget hem.
Tekst Lina Laurent Bilder Katja Tähjä
När Maria, 25, vaknar på morgonen vet hon inte var hon ska sova nästa natt. Antagligen sover hon på en bäddsoffa i Kottby, i en liten etta som en av hennes vänner bor i.
Lägenheten är det närmaste Maria kan kalla för ett hem men hennes eget är det definitivt inte. Under den senaste tiden har relationen till vännen nämligen blivit allt mer komplicerad. Vännen gör hela tiden upp nya regler om hur Maria ska bete sig och hon får till exempel inte bjuda in egna vänner till bostaden. Hon får inte heller vara där om vännen har sina kompisar på besök.
Marias skor får inte röra vid vännens skor fastän de står i samma skohyllan och när Maria går ut för att röka är hon tvungen att lägga undan sin bärbara dator trots att hon bara är ute några minuter.
– Mitt liv får inte synas.
Maria är en av drygt tusen unga bostadslösa i huvudstadsregionen. Det exakta antalet unga bostadslösa är ändå svårt att uppskatta eftersom största delen av dem inte syns i officiella register. Många unga övernattar regelbundet hos vänner eller släktingar samtidigt som de officiellt är skrivna någon annanstans, till exempel i föräldrahemmet.
Enligt en färsk utredning om ungas boende, Toiveet ja todellisuus – nuorten asuminen 2014, hade endast en tredjedel av de som varit bostadslösa officiellt meddelat om det.
Vi träffas på Järnvägsstationen. Maria har nyss anlänt med närtåget från Kervo där hon övernattat hos en annan vän, en som inte är så noga med regler. Med sig har hon sin tioåriga cockerspaniel Joe som egentligen inte alls gillar att åka buss eller tåg men som inte kan lämnas ensam. Maria har också en annan hund, sexåriga golden retrievern Popi.
Maria tror att hundarna och det att Marias bostadssökande dragit ut på tiden bidragit till att relationen till vännen i Kottby blivit allt svårare.
– Det var hon som bad mig flytta in. Jag tror att hon inte hade tänkt efter ordentligt vad det innebär att ha hundar i huset. Hon är pedant och då passar hundhår dåligt in i vardagen.
Marias hundar är båda från Spanien. Det är också därifrån Maria flyttade till Finland som 13-åring, tillsammans med sin pappa och sin lillebror. Pappan sällskapade med en finländsk turistguide, som också är mor till Marias bror.
– Jag ville inte alls flytta. Alla mina kompisar och hela min släkt blev kvar i Spanien. Det dröjde jättelänge innan jag fick vänner här och jag längtade hela tiden tillbaka.
Småningom vande sig Maria vid tanken på att stanna i Finland. Hon studerade vid ett vuxengymnasium, jobbade som ledare vid en eftermiddagsklubb för skolbarn och började studera vid en yrkesskola.
Marias bostadsproblem började när hon skilde sig från sin långvariga pojkvän. Redan innan hon och pojkvännen flyttade isär ansökte hon om bostad hos flera olika instanser men ingenstans blev det napp. Femton månader senare letar hon fortfarande efter bostad.
Sedan två år tillbaka är Maria arbetslös. Hon besöker ofta arbetskraftsbyrån men får alltid samma svar: så länge hon är bostadslös erbjuds hon varken praktik eller arbete. De dagliga rutinerna och stressen med att söka bostad tar enligt arbetskraftsförmedlingen upp alltför mycket av Marias tid och energi för att hon ska kunna koncentrera sig på ett jobb.
– Jag vill jobba och är färdig att ta emot vilket jobb som helst men utan en egen bostad kommer jag inte framåt i livet.
Den onda cirkeln där bostadslöshet stänger dörren till jobb eller studier är ett bekant problem för Ville Koikkalainen. Han är enhetschef för Vamos som är Helsingfors Diakoniinstituts enhet för uppsökande ungdomsarbete. Enligt Ville Koikkalainen har största delen av de över 500 unga som årligen är i kontakt med Vamos problem med sitt boende.
– Det är meningslöst att tala om en ungdomsgaranti så länge det finns unga som inte har ett tryggt hem. Den som övernattat på kompisens soffa och inte vet den ska sova följande natt har svårt att åka i väg till jobbet eller skolan tidigt på morgonen.
Ville Koikkalainen säger att bostadslösheten bland unga är akut och att den måste åtgärdas snabbt. Han poängterar att bostadslöshet kan se väldigt olika ut, likaså varierar orsakerna till att någon är bostadslös.
– En ung person som inte upplever att det är tryggt att bo hemma har ett lika akut behov av en bostad som den som officiellt saknar bostad.
Klädrummet är ljust. Sneakers i olika färger och storlekar är prydligt uppradade bredvid varandra på den översta hyllan. Bottnen är rena och gummikanterna lyser vita – skorna tvättas efter varje användning. Nedanför finns kepsar med stora logotyper. På hyllan mitt emot är solglasögon och bälten lika prydligt uppradade. I ett hörn på golvet ligger en hopvikt skumgummimadrass och på den en hög med sängkläder.
Enrummaren är drygt 30 kvadratmeter stor och sparsamt inredd. Rummet domineras av en svart hörnsoffa, en svart teve och en tillhörande spelkonsol. I alkoven finns en dubbelsäng, på golvet en liten matta men på väggarna finns inga planscher eller tavlor och framför fönstret hänger inga gardiner. På köksbordet fins inte ett enda smutsigt kärl, i diskhon tinar en djupfryst kyckling.
Det är svårt att tro att tre unga män regelbundet övernattar i bostaden – två i dubbelsängen och en på en madrass på golvet. Officiellt har bostaden endast en hyresgäst. De två andra som bor här är hyresgästens vänner som inte lyckats hitta egna bostäder. En av vännerna är Thomas, 25.
Vi träffas i lägenheten på hans lediga dag. Thomas jobbar som biljettförsäljare på Helsingforsregionens trafik. Med är också Eric, han som sover på madrassen på golvet. Killarna tittar på en kongolesisk såpopera, där skådespelarna växlar mellan lingala och franska lika naturligt som de själva gör det.
Mobiltelefonerna som ligger på soffan blinkar till med jämna mellanrum – kompisgänget planerar kvällens program: det blir fotbollsmatch på teve och senare ett biobesök.
Thomas föddes i Kongo och flyttade till Finland när han var tio år gammal. Hans pappa hade flyttat tidigare och bodde i Uleåborg med sin nya hustru. Familjen flyttade till Helsingfors i början på 2000-talet. Efter att Thomas flyttade hemifrån som 19-åring har han bott hos ett flertal olika vänner, i egen hyreslägenhet och som sambo med sin före detta flickvän.
När Thomas flyttade hemifrån var det till en vän. Hos samma vän bodde han också under sin militärtjänstgöring i flottan. Lägenheten var populär bland kompisarna och under helgerna samlades alla där.
– Den snabbaste fick sova i sängen, följande i soffan och resten på golvet.
Efter sin militärtjänstgöring ansökte Thomas för första gången om en egen bostad. Några vänner bodde i ungdomsbostäder som hyrdes ut av en allmännyttig stiftelse och Thomas lämnade in en ansökan till samma stiftelse. Samtidigt sökte han bostad på alla möjliga andra tänkbara ställen – förutom hos Helsingfors stads hyresbostäder, Stadin Asunnot. De långa köerna hos staden hade en avskräckande effekt.
– Min pappa och hans fru har köat där i snart elva år.
För tillfället köar över 27 000 personer för en bostad hos Stadin Asunnot. Årligen erbjuds runt fem procent en bostad.
Att leta efter en bostad på fria marknaden har aldrig varit aktuellt för Thomas. Hyresgarantierna och framför allt hyrorna är betydligt högre på den privata hyresmarknaden än på bostäder som byggts med understöd av Ara, Finansierings- och utvecklingscentralen för boendet.
– Jag har aldrig haft tusen euro extra för hyresgarantier, inte heller en möjlighet att låna av min familj. I Finland har jag inga andra släktingar än min pappa.
Thomas väntade länge på det första egna hemmet, över tio månader. Via en kompis fick han slutligen kontakt med en bostadsrådgivare hos ett företag som hyr ut ungdomsbostäder. Efter den personliga kontakten tog det inte länge förrän Thomas erbjöds en bostad. Lite senare började han sällskapa, flickvännen flyttade in med honom och efter ett tag väntade paret barn. När barnet var drygt ett år gammalt bestämde sig Thomas och flickvännen för att separera. Thomas flyttade återigen till en vän, mamman och barnet blev kvar i bostaden.
En av de största utmaningarna när Thomas bott hos sina vänner har varit att hitta tid och en plats för att umgås med barnet.
En månad senare träffar vi Thomas på nytt. Han är glad eftersom han har äntligen fått en bostad. Också den här gången är det en ungdomsbostad och liksom tidigare ordnade sig bostaden efter att Thomas lyckades få personlig kontakt med en bostadsrådgivare.
Thomas surfar på en möbelaffärs webbplats och tittar på dubbelsängar och barnsängar. Om en vecka ska han flytta. När Thomas fick nycklarna till sin nya bostad gav han reservnyckeln till Eric.
– Vänner hjälper man – alltid.
När Maria vaknar är hennes första tanke hur dagen kommer att se ut för hennes hundar. Är det Popis eller Joes tur att komma med till staden när hon ska uträtta ärenden? Kan den andra hunden vara hos hennes pappa? När ska hundarna äta och var ska de sova?
– Jag har inte mycket pengar men ser alltid till att hundarna har mat. Hellre är jag själv utan.
En gång föreslog Marias socialarbetare att hon kanske borde avstå från hundarna.
– Jag blev vansinnigt arg. Hundarna är jätteviktiga för mig. Det är i dem jag hittar stöd när det är tungt.
Sina dagar tillbringar Maria med att sköta olika ärenden och med att söka bostad. Om hon inte har något speciellt program ringer hon runt bland sina vänner och frågar om hon kan tillbringa sin dag hos dem.
En stor del av Marias tid går till att åka kollektivtrafik. Många ärenden ska skötas personligt och hennes post kommer till en poste restante-adress på andra sidan staden. På morgondagens program finns bland annat ett bankbesök, ett besök hos socialarbetaren och en träff på arbetskraftsbyrån. Maria ska också reda ut varför en viktig bostadsansökan inte är i kraft, hon har fått bud om att en bilaga saknas.
Maria, andra unga bostadssökande och personer som jobbar med bostadslösa har alla påpekat att det är för komplicerat i dag att ansöka om en bostad hos en kommun eller en allmännyttig aktör. Speciellt svårt är det om man inte behärskar finska, svenska eller engelska fullständigt.
På myndigheternas begäran ska den som hyr ut Ara-hyresbostäder granska den sökandes bakgrund och med hjälp av olika intyg avgöra vem som är i störst behov av en bostad.
Bostadslösa, personer med låga inkomster och personer i akut behov av bostad ska nämligen ges företräde i bostadskön.
Bilagorna som då behövs är bland: beskattningsbeslut, löneintyg, studieintyg, intyg över egendomens gängse värde, utredning över det sökande hushållets sammanlagda skulder, uppehållstillstånd eller registreringsintyg. Också intyg över graviditet, vräkning, skilsmässa, avtal om barnens förmyndarskap och ex-makens beskattningsintyg påverkar bostadsansökan.
Stiftelsen Nuorisosäätiö, som har närmare 3 200 ungdomsbostäder i södra Finland, förutsätter att bostadssökande på förhand lämnar in de bilagor som krävs för att ansökan ska vara i kraft. Enligt kommunikationschef Tytti Aarnio är förfarandet i linje med stiftelsens uppfostringsarbete.
– Till vårt arbete hör socialt ungdoms- och uppfostringsarbete. Därför tycker vi att det är naturligt att den som söker en bostad är tvungen att anstränga sig lite i förväg. En elektronisk bostadsansökan är lätt att göra på webben men den som lämnar in alla bilagor visar att den menar allvar med sin ansökan.
Enligt Ville Koikkalainen på Vamos borde byråkratin underlättas. Formulären med vilka man ansöker om bostad borde utvecklas och kravet på bilagor skulle kunna minska.
– Många av de unga som kommer till oss har svårt att gestalta text eller så har de gått igenom hela grundskolan utan att någon upptäckt att de har läs- och skrivsvårigheter. För en stor del av dem faller bostadsansökan på att de inte lyckas samla ihop rätt bilagor.
Maria hoppas att de som fattar beslut om vem som ska beviljas en hyresbostad bekantar sig med den människa som finns bakom ansökan.
– Alla ensamboende kan inte sättas i samma kö eftersom bostadsbehovet varierar. Jag lever i en konstant kris och kan inte förstå varför inte jag får en bostad medan människor som varken vill jobba eller studera kan få en.
Maria drömmer om att en dag flytta tillbaka till Spanien. Av familjeskäl kan hon inte göra det just nu.
– Jag har upplevt mycket dåligt bemötande och ofta känns det som om jag är osynlig.
Det oregelbundna livet har medfört hälsoproblem. Ryggen värker efter de många nätterna på vännernas soffor och under den senaste tiden har hon fått problem med magen.
– Varje kväll känns det som om jag bestigit ett berg.
Maria, Thomas och Eric heter något annat. Reportaget är den första delen av fem inom reportageserien Piilosta näkyväksi, vilken som fått bidrag av Konestiftelsen. I projektets arbetsgrupp ingick även forskarna Lena Näre och Veronika Honkasalo.
